Igår var det fart och fläng. Började med sovmorgon, skönt. Lite gröt i naaman och iväg till Ekenäs för att reda upp lite grejer i Popana och snarvla med Anki. Vi är ju kolleger men vi ses aldrig, så det är skönt att prata av sig om jobbet då och då.

 

Sen var jag till simhallen med 100 beväringar. Hade TUR och fick simma ensam i bana 2 jättelänge tills jag fick sällskap. Vet inte alls hur långt jag simmade. Hur ska man kunna hålla räkning? Nån som har tips. Jag nollar huvu så hårt att jag inte kommer ihåg vad jag tänkte i andra ändan av bassängen. Borde få dra streck på en tavla i ena ändan. Inte för att det har så stor betydelse det är ju hur länge som räknas, men kunde ju vara kul att se om man blir något snabbare (el tar mindre paus mellan längderna.)

 

Väl tillbaka hem fixa lite firmagrejer och sen iväg till Malena föreläsningen på Lärkkulla. Jag är ingen frekvent läsare av Malenami men var ändå intresserad av att höra hur hon lyckats bli så stor. Där var många bekanta nunor på föreläsningen :) Jag kom ju in i sista minuten eller ja några minuter över, sorry för det. Fick några bra tips bl a om att skriva upp mål, men annars så är det inte min cup of tea. Frågade litet om kommersialismen och vad man gör med informationen om läsarna som man får via google analytics.

 

Efter föreläsningen var det handbollsträning. Ett av mina mål förra året ->att börja spela handboll igen and loving it!

 

Det som jag gång på gång blir galen över är att man (jag och många andra kvinnor) inte bara gör saker. Satsar och försöker! Jag menar jag skulle ju ha kunnat producera prints t.ex i många år redan. Alla teckningar som ligger i nån låda. Nåt av dem kunde ju ha blivit en hit, MEN det vet jag ju inte eftersom ingen sett den och jag inte tryckt upp den och inte marknadsfört den. Härmed ska jag pusha alla duktiga brudar till mycket mer. OCH jag själv ska bli modigare!

 

Detta också för att jag har varit så förbannad på karlar som säger att de kan saker utan desto mer kött på benen. Sen lär de sig i samma veva och det går liksom klart. Ja men varför vara bitter på det. Gör det själv! Här har man inbllat sig att utbildning är nyckeln till allt. Och att int kan man någo förrän man har papper på det. Bullshit. Nog vet vi alla många som har L i någo språk och aldrig sagt ett knyst. Kan man språket då? På papperet ja, men i verkligheten. Så om vi tänker så men TVÄRTOM.

 

Dock tycker jag det är litet fräckt att kalla sig fotograf bara för att man tar bilder. Eller ja, man kan väl säga hobby-fotograf och proffs-fotograf. Var går gränsen sen det är en annan femma. När man bli publicerad, när man tjänar pengar på det eller? Samma gäller grafiker, illustratörer och konstnärer. Det är ju dethär med självlärd kontra utbildning och att det inte finns en licens för jobbet. Vad tycker ni?