Coldplay konserten i onsdags var helt fantastisk. Globen var fullpackad med folk. Förbandet var inget att hurra för och jag hade ont i benen. Dessutom trängdes folk och skulle kila. "Jag har ju varit på toa" whatever. Man kan inte gå bort och komma tillbaka och tro att man ska få en plats längst fram. Grejen är den att vi var i andra sektionen på parketten då de plötsligt släpper igenom en massa folk. Nina tar min hand och drar mig med i rusningen. Det slutar med att vi har asbra platser jättelångt fram nära den vänstra flygeln av scenen. Efter en låååång väntan började änligen konserten. OCH jag ser Chris Martin sååå jävla bra. Vi är sååå nära. Fattar inte. Helt galet. Allt det där med irritation och onda ben var som bortblåst. Så bra ljud och Chris Martin var assnygg! Basisten är inte så tokig han heller. Favvo var förstås Viva la Vida, men The Hardest Part var den som fastnade:) Så ljuvligt. Åh, asbra konsert!!! Det som störde var att folk inte kunde sluta fota och hålla upp sina mobilkameror. Sen var konfettiregnet med fjärilar helt underbart. Så najs när de satsat på hela upplevelsen, inte bara musiken utan också den visuella delen.

Låtlistan:

Life In Technicolor
Violet Hill
Clocks
In My Place
Speed Of Sound
Cemeteries Of London
Chinese Sleep Chant
42
Fix You
Strawberry Swing
God Put A Smile Upon Your Face
Talk
The Hardest Part
Postcards From Far Away
Viva La Vida
Lost!
The Scientist
Death Will Never Conquer
Politik
Lovers In Japan
Death And All His Friends
   –-
Extranummer:
Yellow

>
två crappiga videos från konserten. MEN se hur nära vi är!