Iih, snart dags för operation. Blir rastlös av att tänka på det. Hoppas verkligen allt går bra och att jag inte blir nedstämd. Borde kanske ha varit med i handbollen mer för att ha det som morot. Nu känns det lite avlägset. När jag tänker på hur hårt jag jobbade för att kunna spela en halv säsong i Sverige efter skadan. Alla timmar på gymmet och alla joggingturer. Hur bra det var. Hur duktig jag var. Jag kan om jag vill OM jag har bar motivation. Just då var det ju handbollen; laget, tränaren och gemenskapen. Jag hade en bra roll i laget och kände att jag behövdes, att jag gjorde någon nytta. Det kände jag verkligen inte förra säsongen. Det är ju den jag har aktuellast i minnet, vilket inte hjälper motivationen.

Sen ska jag snart fylla 30. Det borde ju motivera om något att man vill vara i form. Vara nöjd med sig själv, uppnått det man tänkt sig och drömt om. Trettio (30!) känns så långt borta. Jag är ju högst 25. Verkligen högst 25! Galet vad tiden går.